LitteraturMagazinets recension
av Jag biter i apelsiner, Annakarin Thorburn
När språket lyfter berättelsen
Kärlek, svek och vuxenblivande står i fokus i Annakarin Thorburns debutroman ”Jag biter i apelsiner”. Språket lyfter den ganska enkla handlingen. En bok att sträckläsa!
”Jag biter i apelsiner” är på flera sätt en kärlekshistoria, till och med flera kärlekshistorier, men det är också en historia om att göra upp med sin barndom. Att ifrågasätta sidor av sig själv och vad som format den vuxna personen man är idag. Huvudpersonen i boken lever tillsammans med Ödlan, en konstnär som kommer med kinamat mitt i natten och biter på hennes läppar.
Hon sitter med sina franskaböcker i knäet medan han skapar i ateljén. En dag träffar hon Lo i biblioteket, han som läser samma kurs som hon, och de tar en fika. En fika blir till fler möten, och plötsligt är huvudpersonen en del av två världar. Den med Lo och den med Ödlan. Men kan de existera samtidigt?
Egentligen har den här boken en ganska enkel handling som vi läst många gånger om – kärlek, otrohet, svek, undantryckta känslor som aldrig fått komma fram. På det viset är ”Jag biter i apelsiner” långt ifrån unik, men det som lyfter den är språket. Åh, språket. Det ligger som en varm filt runt hela berättelsen.
Jag fick en småstadskänsla när jag läste, och jag associerade till både svensk sommar och franska miljöer. Det myllrade av frukter, färger, ljus, lukt, smak och värme. Massor av effektfulla detaljer. Det är mycket som inte är utskrivet, som vi bara kan ana, men genom känslan som språket förmedlar fyller jag gärna i luckorna själv. Det gör läsupplevelsen bara starkare.
Vad gäller bokens handling är det mycket som inte skrivs ut där också, vad som egentligen hänt och inte, men det stör mig inte. Däremot stör det mig att jag stundtals känner mig distanserad från huvudpersonen. Jag får inte insyn i vad hon känner. Är hon nöjd med relationen till Ödlan? Får hon panik över dubbellivet hon inleder, eller skjuter hon det bara ifrån sig? Är hon kär i någon av dem på riktigt? Det här gör att hon ibland känns stängd.
I vissa delar av boken känner jag mig dock betydligt närmre henne, till exempel när det kommer till den underliggande problematiken från familjen. Här får berättelsen ytterligare en dimension. Det finns ett omättat bekräftelsebehov, en rädsla för att bli bortvald och lämnad, och den rädslan puttrar fram långsamt under berättelsens gång. En inre resa som stegrar sig mot slutet, vilket blir väldigt drabbande.
Jag sträckläste den här boken, och jag tror det bidrog till den starka läsupplevelsen. Språket trollbinder och tar mig till en helt annan värld för en kort stund, en läsbubbla jag inte vill kliva ur, och det är då jag tror att ”Jag biter i apelsiner” kommer till sin rätt. I ett enda intensivt rus.
Mottagen: 28 februari 2014
Anmäl textfel
