EN TANKE

KONTRAST är ett intressant ord.

En optisk term för avvikelsen i ljusintensitet och färgnyanser på olika ytor. Kontrast är också en vanlig glosa som beskriver skillnader i många skilda sammanhang. Detta tycker jag om, att kastas mellan ytterligheter. Livets motpoler kan till viss del förklara min dragning till fjällen. Enkelheten när man fjällvandrar, står i en skarp relief mot den bekväma miljön i vardagen. På fjället får kontrasterna också ett starkt uttryck genom kretsloppet mellan födelse och död. Inga levande väsen speglar villkoren med större pregnans än växterna som fortlever i det kärva klimatet. Varje sommar är en pånyttfödelse. För många år sedan gjorde jag vegetationskartor över stora fjällområden, sommar efter sommar. Från den tiden har jag ärvt en klockarkärlek till fjällens växter – för deras tappra kamp och nätta skönhet. Ändå måste jag säga att fjällandskapets döda materia fängslar mig ännu mera. Jag tänker på landformernas mångfald. Blommor är små och berg är stora. De höga topparna och branta klipporna, glaciärer och snöfält formar en värld som är så storslagen att jag saknar ord varje gång den visar sig. Upplevelsen av denna värld blev från första stund min främsta drivkraft. Men numera är jag inte lika säker. Är det extremerna som lockar mig till fjällen? Stort och smått, mjukt och hårt, liv och död. Som fotograf har jag länge ruvat på tanken att i en estetisk form sammanföra bilder på fjällens mest pittoreska motsatspar. Blommor och berg.