LitteraturMagazinets recension
av Regn och åska, Håkan Lindquist
En fin ungdomsbok med brist på dynamik
Håkan Lindquist har givit ut ett flertal romaner, både för barn och vuxna. I de flesta står homosexualiteten i fokus, närmare bestämt manlig homosexualitet.
I vissa böcker, som den finstämda ”Om att samla frimärken”, är grundkänslan vemodig och kärleken mestadels outlevd. I andra, som ”Dröm att leva” och den senast – ”Regn och åska” – handlar det istället om den första kärleken, som inte är fumlig utan bara vacker. Två människor som aldrig har haft förhållanden förut träffas och passar perfekt för varandra. De har hittat rätt redan från början. Vad som händer längre fram är outsagt, vi lämnar dem i lycka och harmoni.
I ”Regn och åska” har gymnasiekillen Oscar åkt med sin mamma till Estland. Där träffar han på en estnisk kille – rättare sagt, han räddar killens kamera som har ramlat ner i en brant och så ser de varandra i ögonen och sedan är de dragna till varandra. De ses under några få dagar och blir totalkära. Oscar åker hem till Sverige, men de har kontakt per mejl och så fort Oscar kan åker han till Estland för att träffa Rein. Deras namn, som påminner om orden regn och åska, nämns många gånger. I Estland har Oscar och Rein sex med varandra, blir ännu mer kära, blir lite trakasserade och chockade av främlingar – men slutet är lyckligt och det känns inte som någon spoiler, för det finns väldigt lite att avslöja. Det händer inte så mycket i boken som mest är en beskrivning av stämningar, dialoger, drömmar. Och lycka.
Trots kryddiga inslag som det estniska språket och ganska onödiga referenser till Lindquists tidigare bok ”Om att samla frimärken” blir det tyvärr lite väl lite intrig och dynamik. Alla är så överens. Allt går så bra. Den stillastående, scenutbroderande och känsloutforskande stil som Lindquist har gjort till sitt kännetecken passar helt klart bäst för mer sorliga berättelser. Här blir det i slutänden för fint.
Mottagen: 18 oktober 2012
Anmäl textfel
