En liten by i Norrland och världsmetropolen Paris på 50-talet utgör de geografiska polerna i Ing-Marie Erikssons roman med självbiografiska inslag. Huvudpersonen, en ung flicka, har alltid drömt om Paris när hon växte upp, fascinerats av de franska chansonerna som ljudit ur den bruna radiolådan.

Det är före de billiga charter- och språkresornas tid, och hennes enda chans att ta sig dit är att söka arbete som au pair. Men verkligheten visar sig vara långt ifrån de svärmiska resdrömmarna. I värdfamiljens förortslägenhet länkas den ena arbetsdagen till den andra i en händelselös kedja. Hon förödmjukas och behandlas som tjänstehjon, blir allvarligt sjuk, men hon är fast besluten att stå ut med mycket för att erövra det åtråvärda språket. Någon av hennes förväntningar skulle väl ändå besannas?