Om och om igen har jag lyssnat på boken och försökt förstå varför den griper mig så mycket. Till sin handling kan den påminna om Harry Martinssons ”Aniara” och Karin Boyes ”Callocain” i sin poetisk uttryckta pessimism inför mänsklighetens och jordens utveckling. Vi går mot undergången, vi gör de samma fel om och om igen, vi lär oss ingenting av historien... 'Spike - this is never g...

Läs recensionen ...