LitteraturMagazinets recension
av Dom som är kvar, Karin Saler
Rakt på sak om sorg och saknad
Det finns många barnböcker som på ett eller annat sätt tar upp död, sorg och saknad. Få är dock så öppna och närgångna som Karin Salers debut "Dom som är kvar".
Här är det inte ett husdjur som dött, ingen skalbagge som ska begravas, ingen gammelmoster vars grav ska besökas. Ingen funderar heller över själen eller änglarna i himlen eller livet efter detta. Här är döden definitiv och dom som är kvar är människor vi känner igen oss i, som hanterar döden på olika sätt.
Det gemensamma är sorgen och saknaden men hur människorna hanterar den – och vilka behov de har – kan skilja sig åt. Någon tystnar, en annan behöver prata hela tiden. Någon kanske gör sig själv illa. Inget sätt ges mer plats än något annat vilket ytterligare förstärker att alla sätt är förståeliga.
De korta texterna lindar inte in smärtan utan skär vasst och djupt och gör ibland riktigt ont. Kanske för att resonemanget är så enkelt att det skulle kunna vara ett barns.
Siri Ahmed Backström har valt att illustrera med färgkritor, något som förstärker känslan att det skulle kunna vara ett barn som förklarar, eller som minns. De uttrycksfulla ansiktena och väl valda situationerna berättar allt som inte sägs i den korta texten, allt det som orden inte räcker till för.
Bokens försättsblad föreställer en vägg med fotografier, minnen från när familjen var hel, som vilken annan familj som helst. Aldrig har ett försättsblad i en bilderbok varit mer smärtsam att titta på.
Det här är en svår bok att läsa för den som är i sorg. Men en viktig bok att läsa för den som behöver förstå hur olika sorg kan uttryckas på.
"Dom som är kvar" är kanske inte den första boken man väljer som godnattsaga om inte behovet av någon anledning finns där. Samtidigt måste böcker av det här slaget finnas när döden och sorgen slår till.
Boken inger inte hopp om en fortsättning efter döden, ingen återuppståndelse, ingen evig själ. Det behövs inte heller, det finns andra böcker om det. Den här handlar om dom som är kvar och deras stapplande steg i den nya vardagen.
När jag slår ihop den tunna boken med den korta texten känns det som en av de längsta och tyngsta jag läst.
Erika Wallman
Mottagen: 12 maj 2014
Anmäl textfel
