Recension
av Almanacka, Kristofer Flensmarck
En ny chans gav ett nytt perspektiv
"Almanacka är en bok jag blev otroligt sugen på att köpa när jag såg den i fint pocketformat. Jag läste också alltfler hyllningar vilket inte direkt minskade suget. Sedan hade jag turen att hitta denna konceptdiktsamling på biblioteket igår och började genast läsa. Nu har jag bläddrat förbi ungefär en fjärdedel av sidorna och känner noll lust att läsa slut.
Det är redan samma sak som står om och om igen, det blir mest av allt tröttsamt och jag kommer på mig själv med att knappt registrera orden. Säkert säger det mycket om livet men läsglädje, nej inte direkt. Almanacka löper stor risk att bli en av de där böckerna jag inte ens läser klart. Det finns så mycket som lockar mycket mer."
Så skrev jag om Kristofer Flensmarcks Almanacka i oktober 2009. Nu i januari 2012 lånade jag boken igen, läste hela - och tyckte att den var bra. Mer än bra. Visst, det är upprepningar. Det är avskrifter ur almanackor förda av Flensmarcks farmor. Det är mycket elände och sjukdom, korta notiser ur vilka vi oftast bara kan ana oss till vidden av känslor som ligger bakom dem. Det handlar om de sista åren i en människas liv. Mer allmängiltigt kan det inte bli. Och om man bara ger fragmenten en chans växer det fram en bild som lämnar kvar mycket i mig som läsare. På slutet gråter jag faktiskt. Över hur livet kan te sig. Och jag är väldigt glad - dels över att Flensmarck faktiskt gav ut sin farmors ord, dels över att jag lät mig drabbas. En chans till kan ibland vara det enda som behövs. För hur mycket säger våra åsikter om en bok egentligen om själva boken - och hur mycket säger det om vårt humör och vårt skede i livet?
Mottagen: 11 februari 2012
Anmäl textfel
