I en temporär lokal har en terapeut sin mottagning. Det är en lägenhet där flygplanen syns genom fönstret, barn ibland hörs från innergården. Terapeuten tar emot en patient. De sitter mitt emot varandra. Sin väska placerar kvinnan på golvet bredvid stolen. Hon berättar om branden, det lilla hon minns. En morgonrock. Trädgården utanför huset. Att hon såg någon bland träden.

Psykodrama fångar det gastkramande i ordens makt. För att ett samtal ska kunna äga rum krävs minst två personer. Men sen, hur samtalar man - vad berättar samtalet egentligen?

I en tillfällig lokal har en terapeut sin mottagning. Det är en lägenhet där flygplanen syns genom fönstret, barn ibland hörs från innergården. Terapeuten tar emot en patient. De sitter mitt emot varandra. Sin väska placerar kvinnan på golvet bredvid stolen. Hon berättar om branden, det lilla hon minns. En morgonrock. Trädgården utanför huset. Att hon såg någon bland träden.

Psykodrama fångar det gastkramande i ordens makt. För att ett samtal ska kunna äga rum krävs minst två personer. Men sen, hur samtalar man - vad berättar samtalet egentligen?



"Magnus Dahlström vrider om huvudet på läsaren så många varv och så hårt att man helt tappar luften, kastar en fram och tillbaka mellan olika alternativa förklaringar, manipulerar en att byta fot så ofta att läsandet blir rena steppdansen. Nu låter det kanske som att det är något slags febrig intellektuell papperskonstruktion det hela, men så är inte fallet. Tvärtom ett isande kallt existentiellt drama, lika djupborrande som skrämmande trovärdigt."
Fabian Kastner, Svenska Dagbladet