Vad var sirenernas sång för ett slags sång? frågar sig Maurice Blanchot i en essä från 1959. Han svarar: en sång som hos den som lyssnade till den väckte en gränslös lust att sjunka, som under normala omständigheter inte kunde tillfredsställas. Lusten att sjunka - vägen in i natt, i död. Obruten vila. Blanchot förebrår Odysseus hans "självsäkra feghet". Den som gjorde att han kunde njuta av sirenernas sång men utan att därmed ta några risker för egen del. Odysseus vinner världen genom att hålla sig inom sina gränser och inte för ett ögonblick ge avkall på den skillnad mellan det verkliga och det imaginära som sirenerna genom sin sång vill få honom att upplösa. Han förlorar inte sig själv. Han sjunker inte. Berättelsen - det imaginära, sirenernas sång - blir en rörelse mot en punkt som inte bara är okänd och främmande, utan dessutom inte tycks äga någon som helst verklighet på förhand, förutan denna rörelse. Det är där och endast där som det verkliga möte kan komma till stånd där Odysseus får kontakt med naturkrafterna och avgrundsdjupets röst. Där, vid tröskeln till en värld som inte enbart befolkas av det rådande, sjunger sirenerna.

I detta dubbelnummer vigt åt litteraturen publiceras Maurice Blanchots essä om sirenernas sång tillsammans med en fyllig presentation av avantgardesammanslutningen Wiener Gruppe, ett utdrag ur Christian Enzensbergers negligerade bok om smutsens politik, nyskrivna texter av Lennart Sjögren, Eva Kristina Olsson och Anna-Maria Ytterbom, en serienovell av Sarah Kläpp, och mycket mer.

Medverkande

Friedrich Achleitner, H. C. Artmann, Sven André, Konrad Bayer, Maurice Blanchot, Christian Enzensberger, Krister Gustavsson, Gunnar D Hansson, David Hume, Sarah Kläpp, Jonas Lundberg, Junzabur Nishiwaki, Eva Kristina Olsson, J. H. Prynne, Arnulf Rainer, Gerhard Rühm, Imri Sandström, Lennart Sjögren, Adam Jasper Smith, Oswald Wiener, Anna-Maria Ytterbom