Recension
av Growing leaves, Mats Ekman
Om allt det där som aldrig blir som man hade tänkt sig
Att kunna följa sitt hjärta och bli det man känner att man egentligen är avsedd för, är få förunnat. Det blir väldigt sällan som man tänkt sig. Livet, förutsättningarna och de egna idéerna förändras de med.
Ofta är man inte heller ensam på sin väg, vare sig det är läkare, arkeolog, författare eller advokat man vill bli. Mona i ”Growin’ leaves” vill bli musiker, och strävar efter det, men sviktande självförtroende och resurser kommer i hennes väg.
Mona, huvudpersonen i romanen, har under hela sitt liv haft en fallenhet för musik och ivrigt uppmuntrad av sin farbror Aron så lär hon sig att utveckla sin musikaliska ådra. Hon spelar jazz ihop med Aron och hans vänner och kommer fram till att musiken är det hon vill syssla med resten av sitt liv, det är den som vill ut ur henne och formar henne till den person som hon verkligen vill vara. Men det är inte så enkelt som Mona hoppades på, för trots att hon har talang utöver det vanliga så är hon inte den enda som försöker göra sig ett namn inom musiken. Och det vanliga livet, det är inte heller så lätt alla gånger, dess upp- och nedgångar påverkar så mycket mer än vad hon egentligen trodde, och vägen mot att kunna arbeta heltid med musik blir både lång och krokig.
Det är en fin och lågmäld liten berättelse Mats Ekman förmedlar, dels om hur svårt det är att kunna leva sin dröm, om än hur liten och anspråkslös den är (Mona strävar inte efter rikedom och berömmelse, bara efter att kunna försörja sig), dels om hur oförutsägbart livet egentligen är. Det som kan framstå som en spikrak väg framåt är egentligen aldrig det, utan kantas av missöden och händelser som förändrar allt för alltid. Så som det är för alla människor, vad det än är som man strävar efter.
Det är även en berättelse om insikt – att trots att man har talang så räcker det inte alltid till. Balansen i det inre måste också finnas där och det kanske kan vara bra om allt inte händer direkt på en gång trots att man kanske trodde det själv. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet, när saker och ting inte blir som man hade tänkt sig.
Mottagen: 8 november 2012
Anmäl textfel
