Recension
av Undantagen, Mats Kolmisoppi
Aldrig vackert, alltid skevt
Mats Kolmisoppis prosa i olika former är hittills okänd terräng för mig, men splitternya novellsamlingen ”Undantagen” ger mersmak. Här gräver Kolmisoppi ner sig i människor, medvetanden, minnen. De berättelser vi får höra är aldrig vackra och de berättarröster som talar är alltid skeva. Det finns få personer i den här novellsamlingen som jag skulle vilja möta på riktigt. Så långt allt väl, för det är precis den sortens novellkonst som jag har lärt mig att verkligen älska.
Och nog uppskattar jag Kolmisoppis noveller på många plan, kanske särskilt det tekniska – jag registrerar att det här är välgjort och bra. Jag vill definitivt läsa Kolmisoppis tidigare novellsamling. Samtidigt kan jag känna en viss leda, att noveller som liknar dessa har skrivits i sådana mängder i Sverige de senaste decennierna. Även om Kolmisoppi har full koll på genren och ger mig riktiga mästerstycken av precis det jag vill ha så blir jag inte berörd eller imponerad.
Kanske är det bara jag som är avtrubbad och har läst för mycket tidigare som spökar och vill bli jämfört. Kanske skulle jag ha blivit andlös om jag läste den här novellsamlingen för tre år sedan. Kanske skulle jag ha reagerat helt annorlunda ifall jag läste den här novellsamlingen om tre månader, under andra omständigheter. Kanske är det faktiskt någon komponent som saknas i ekvationen. Vilkendera som än gäller så kan jag konstatera att det här är bra, men jag kan inte riktigt erfara det gillande som jag förväntar mig av en bra bok.
Mottagen: 23 april 2012
Anmäl textfel
