Mamma lämnar honom bunden vid en elstolpe när han är tre år. Pappas nya fru låter honom sova i hundkojan. Pappa själv mosar hans näsa och trasar sönder hans ben.

Tim överlever tack vare sin dröm: en dag ska han hämnas. Gång på gång rymmer han från fosterhem och ungdomsfängelser, och i den kriminella världen och i boxningsringen kommer han närmare och närmare sitt mål. Men är hatet starkast av allt? Kan man hata människor som bara ger sin villkorslösa kärlek tillbaka?

Det är först när Tim upptäcker att ensam inte är stark som hans liv kan förändras.

Den sanna berättelsen om gatpojken som blev slagskämpe och boxningsstjärna, och om hans möte med de psykiskt handikappade på Jean Vaniers L´Arche och deras tro, har redan fått 300 000 fransmän att köpa boken. På svenska har originalutgåvan tryckts i fyra upplagor. Här äntligen som ljudbok, inläst av skådespelaren Henrik Ståhl.

"En ruggigt stark bok, otroligt välskriven och genomreflekterad, en av de starkaste jag har läst." 

Tomas Sjödin, pastor och författare

"Tim Guénards välskrivna berättelse om sin livsresa är det starkaste jag läst på länge. En fruktansvärd och underbar skildring av ett osannolikt nutidsöde." 

Christina Zaar, journalist på DN

"Starkare än hatet" berättas med en sådan frenesi, humor och ilska att den går direkt till hjärtat som äkta.   

Boel Söderberg, Nerikes Allehanda

”Mitt liv är lika tillbucklat som mitt ansikte. Min näsa, bara den, har tjugosju frakturer. Tjugotre har orsakats av boxningen; fyra av min far. De hårdaste slagen har jag fått av den som skulle ha tagit mig vid handen och sagt ”jag älskar dig”.

”Mitt liv är lika tillbucklat som mitt ansikte. Min näsa, bara den, har tjugosju frakturer. Tjugotre har orsakats av boxningen; fyra av min far. De hårdaste slagen har jag fått av den som skulle ha tagit mig vid handen och sagt ”jag älskar dig”.” Tim är ett ”maskrosbarn”. Övergiven av sin mor och misshandlad nästan till döds av sin far, blir han vid fem års ålder ett barn omhändertaget av fattigvården. Från fosterfamiljer till uppfostringsanstalter, från övergrepp till förnedring, lär han sig våld och hat. Dock kommer hans enorma törst efter frihet och kärlek att driva honom ut på Paris gator, till slumpmässiga möten med människor, till ett sökande efter en förlorad medmänsklighet och tillträde till lyckan … Tim finner vägen till ett värdigt liv genom mötet pére Thomas och L´Arche-rörelsen, där det finns både kärlek och förlåtelse. Till slut inser han att han t.o.m. kan förlåta sin far ... Starkare än hatet är ett gripande vittnesbörd om en ödelagd barndom, men också en strålande eloge till kärleken, förlåtelsen och livet. Tim Guénard Tim Guénard, född i slutet av 50-talet, gift och far till fyra barn, är biodlare i sydvästra Frankrike där han på sin gård tar emot människor med problem. Han ger oss här sin självbiografi. Ett underbart budskap om hopp och tro.

Morgonen därpå, när jag stapplar iväg till mina sysslor i huset, hör jag ett konstigt ljud bakom en dörr. En sorts klickande med regelbundna intervall. Klick … Klick … Klick … Jag går in i rummet och får syn på Frédéric, en ung pojke som är drabbad av ett mycket svårt handikapp. Han försöker skriva på maskin. Ansiktet är vanställt, munnen är vriden åt vänster, ögonen vänder sig ut och in.

Jag gillar Frédéric. Varje morgon drar han fingrarna försiktigt genom mitt hår för att säga god morgon. Ibland blir musklerna slaka, handen lyder honom inte, fingrarna nyper och drar i håret eller – pang! – han råkar slå mig i huvudet. Trots sitt handikapp, som gör att han inte kan prata, har Frédéric hittat ett sätt att komma i kontakt med oss andra: skrivmaskinen.

Jag har aldrig sett honom skriva förut. Synen är overklig. Den hopkrympta kroppen i rullstolen kastar sig mot skrivmaskinen i ett slags raseri. Det är en beräknad rörelse, helt och hållet koncentrerad på att slå ner en enda tangent, för Frédéric kan inte slå på mer än en tangent åt gången. Med ett enda finger på sin förvridna högerhand trycker han ner den tangent han valt. Sedan studsar hela hans kropp bakåt som i en sammandragning. Efter varje slag, efter varje bokstav, far rullstolen tillbaka minst en meter, och Frédéric förbereder ett nytt anfall. Hans kamp är både storslagen och rörande.

Han är tokig, tänker jag först. Kan han inte låta bli den där stackars skrivmaskinen? Han kommer att ta ut sig totalt … Och all denna ansträngning till ingen nytta. Jag går närmare för att dra bort honom från skrivbordet. Han grymtar, visar tydligt att han vill bli lämnad ensam. Jag kastar en blick över hans axel och blir överraskad: hans text är felfri, med punkter, kommatecken, allting som krävs. Då lämnar jag honom med hans maskin och låter honom fortsätta komponera sin mystiska text.

Under två dagar slår han på tangenterna. Varje gång jag går förbi hans dörr hör jag hans tick-tick, och jag känner mig lite sorgsen. Mitt medlidande med Frédéric växer. Jag föreställer mig den lilla hopkrupna kroppens rörelser fram och tillbaka mot skrivmaskinen. Hans okuvliga vilja att uttrycka sig väcker min respekt och beundran. Vilket oändligt tålamod han har! Jag minns skamset en skrivmaskin som jag slog söner en gång när jag inte hittade den tredje bokstaven i mitt namn bland tangenterna …

Det är konstigt: de andras lidande sliter sönder mig, spränger mig i bitar, fastän jag aldrig erkänt för mig själv att smärta påverkar mig …

På kvällen den 9 augusti, precis när vi ska äta, rullar Fré­déric sin rullstol mot mig. Jag ser på honom att han har något på gång. Han stannar framför mig, och så gott han kan sträcker han fram, med sina inåtvikta armar i kors, ett papper mot mig.

Det är ett brev på fem rader. Det här är vad han knackade fram med så stor frenesi. Fem rader som tog honom två hela dagar av krävande maskinskrivning, två dagar fram och tillbaka med rullstolen, två dagar av intensiv koncentration.

Fem rader för att gratulera mig på födelsedagen. Fem rader av kärlek. Mitt livs första födelsedagspresent.

Jag griper mitt kärleksbrev och rusar iväg som en tjuv in i mitt rum. Jag drar på mig mina boxhandskar – de är allt jag har kvar från mitt förflutna – och läser hans dikt om igen. Han säger saker som ingen någonsin vågat säga om mig.

Jag säckar ihop totalt. Frédéric har överrumplat mig. Hans gest träffade mig när jag inte var på min vakt. Jag kravlar undan som en krabba, jag försvarar mig mot detta kärlekens oförutsedda intrång. Och jag är ursinnig, för jag har tagit emot utan att ge någonting tillbaka. Det tycker jag inte om. I vanliga fall är det jag som ger. Jag öser presenter över mina vänner. Jag har tjänat mycket pengar på boxningen, och jag slösar dem på folk jag tycker om. Jag njuter av att se mina vänners ögon tindra när jag ger dem mina paket.

Jag stannar på mitt rum och försöker få ur mig min vrede genom att slå på en träbit. Det är som ett stort tomrum inom mig. Jag sätter mig på sängkanten och tittar på de fem raderna. Det är inte Akademins fina franska, inte Nobelprislitteratur, men de kommer från hjärtat, från djupet av hjärtat. De är äkta.

Frédéric skulle aldrig kunna bli någon omslagspojke. Folk störs av hans utseende. Men Frédéric är en hjärtats Apollo. Vilken kärlek och vilket tålamod han har lagt ner på att skriva ett brev! Han kan inte tala. Det enda ord han uttalar till och från är ”pa-ta-te”. Dessa tre stavelser kräver en kolossal ansträngning. ”Pa-ta-te” när han tittar dig i ögonen betyder: ”Jag tycker om dig.”

Många människor tycker att man borde se till att sådana som Frédéric slapp födas. Jag tackar Gud för att Fré­déric slunkit förbi de friskas begränsade lag. Under sitt sextonåriga liv, det som vissa skulle kalla ett misslyckat liv, har Frédéric nått fram till det väsentliga: osjälvisk kärlek, uppoffring, generositet. För mig är han ett föredöme i hur man ska leva sitt liv. Hans oväntade present får mig att knäböja i mitt hjärta. Jag tittar på brevet, hans fem rader av kärlek. Jag känner hur ögonen tåras, det sticker i halsen och min vrede lämnar plats åt gråten. Jag tjuter som en barnunge. Mitt liv har just tagit en helt ny vändning.