LitteraturMagazinets recension
av Vännen och främlingen, Uwe Timm
Finstämt porträtt av en främmande vän
Uwe Timm är en etablerad tysk författare som har börjat översättas mer och mer till svenska. ”Vännen och främlingen”, är den senast översatta boken av Timm – utgiven på Thorén & Lindskog.
"Vännen och främligen" är ingen roman utan biografi över Timms vän Benno Ohnesorg som sköts till döds under en demonstration.
Det finns flera hinder i vägen för att skriva en traditionell biografi: Timm kände bara Ohnesorg under några få år och Ohnesorg verkar ha varit ganska tystlåten, Ohnesorg blev inte så gammal, hans fru dog innan Timm han tala med henne och sonen träffade aldrig sin far, som dog när frun var gravid. Istället utgår Timm från sina egna minnen, rättegångsprotokoll från den process där den polis som sköt Ohnesorg friades, samt bilder av den döde Ohnesorg – särskilt bilderna gör Timm mycket av, medan rättegångshandlingarna mest fladdrar förbi. Minnena av Ohnesorg går också nästan vilse bland Timms beskrivningar av sig själv och sitt liv, som ofta känns som bokens huvudsakliga, men lätt maskerade fokus.
I och med att Timm skildrar en studentupprorens tid i ett delat Tyskland – själv levde han i den västtyska delen – artar sig ”Vännen och främligen” till en historisk beskrivning av det moderna Tysklands utmaningar: Nazistpersonligheter som fortsatte att ha höga positioner. Kommunismen som slog rot bland de unga, men blev ett dubbelt hot i och med Östtysklands närvaro. Klassaspekten: Timm och Ohnesorg möttes på ett vuxengymnasium, dit de efter hårda inträdesprov fått en chans att ta igen den gymnasieutbildning de aldrig hade möjlighet att få tidigare, eftersom de var tvungna att gå lärlingsutbildningar och börja arbeta.
Timm skildrar den intellektuelle klassresenären, som blivit skicklig i ett hantverk men ändå längtar efter klassisk bildning – något som också tycks ha varit den största gemensamma nämnaren mellan Timm och Ohnesorg.
Först trodde jag att båda orden i titeln syftade på Ohnesorg: att han var vän till Timm, men också på många sätt en främling. Det visar sig dock att det är Timm som är främlingen i och med hans ungdomliga tro på likgiltigheten som livsfilosofi, något som fick honom att överge vänskapen med Ohnesorg.
Timms skildring av främst honom själv och i viss mån hans vän är stillsam och mycket fascinerande – jag dras in i boken, vill vidare. Det finns en stämning här, en poetisk ton av sorg men också hopp och livskraft, som gör detta till en ovanligt vacker, väldigt läsvärd biografi – särskilt för den som har ett historiskt intresse av 1900-talets Europa.
Mottagen: 30 oktober 2012
Anmäl textfel
