Recension
av Ingen jord den andra lik, Varg Gyllander
Traditionell kriminalhistoria utan sting
Det här är författarens fjärde kriminalroman om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Jag måste erkänna att jag varken hört talas om eller läst de tidigare tre: "Somliga linor brister", "Bara betydelsefulla dör" och "Det som vilar på botten". Vilket häftigt namn författaren har, jag var tvungen att kolla upp och fick veta att 150 män och 8 kvinnor i Sverige bär förnamnet Varg. Författaren är pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och bör därför veta vad han skriver om.
Ulf Holtz dotter Linda deltar i utgrävningen av gamla gravar på ön, det är ett långsamt och metodiskt arbete att frilägga skelett som legat i jorden i hundratals år. Plötsligt framträder ett kedja med ett peacemärke och man inser att det här skelettet inte kan vara så gammalt. Peacesymbolen härrör från 50-talet. Arkeologen och professorn Arnold Sebastian som leder utgrävningarna beslutar att tillkalla Lindas far för att få veta hur de ska hantera den uppkomna situationen. Ulf Holtz är sjukskriven, föremål för internutredning och deprimerad på grund av personliga problem.
Ulf får i uppdrag av sin chef att trots sjukskrivningen försöka ta reda på vem som ligger i graven. Det är en ung kvinna, men det finns många försvunna som aldrig hittats och dessutom vet man inte när brottet begåtts. Läsaren får en inblick i det långsamma arbete som det innebär att DNA-bestämma och på en plastkopia av kraniet bygga upp ett huvud med ett ”levande” ansikte, ögon och hår.
På ön finns också en turistattraktion, en vikingaby, där frivilliga ”vikingar” bor under sommaren. De intresserar sig inte för utgrävningarna och byn är intressantare för turister än arkelogernas arbete som kan fortgå utan störningar. Här träffar Ulf vikingen Beowulf som i femton år levt som sommarviking.
Samtidigt får Pia Levin en skolbrand i förorten på halsen, det kokar bland de unga och polisen är inte välsedd. Här träffar Pia den äldre kvinnan, Margareta, som varit bibliotekarie på skolan. Margareta vill gå in i den brunna byggnaden och visar ett stort intresse för skolan, trots att hon numera är pensionerad.
Boken fångar mig aldrig, den är verkligen inte ointressant eller dålig, men det är lätt att lägga den ifrån sig och i stället ta upp en annan bok emellanåt. Historien är lite för förutsägbar. Jag saknar spänningen, det där lilla extra som gör att sänglampan blir tänd alldeles för länge på kvällen. Allra bäst tycker jag om skildringarna när professorn, Linda, Arnold och Ulf på kvällen sitter vid båten och äter grillad mat med ett gott vin till. Då riktigt känns den avslappnade stämningen efter en tröttsam dag.
Jag anser att den här boken är en dussindeckare, den sticker inte ut på något sätt. Boken avslutas som sig bör med en cliffhanger för att leda vidare till nästa bok. Jag läser på omslaget att Östgöta Correspondenten anser att Leif GW Persson fått en konkurrent i den mer realistiska kriminalgenren. Jag håller inte riktigt med, det finns en rätt så lång väg kvar för att konkurrera på Leif GW Perssons nivå, gammal är nog äldst i detta fall.
Mottagen: 19 april 2012
Anmäl textfel
