LitteraturMagazinets recension
av Hon. En relationsroman, Viktor Andersson
Metafiktion med glömskans goda minne
Viktor Anderssons debut ”Hon. En relationsroman” beskrivs av förlaget som ”en unik kärlekshistoria i glömskans tecken”. Dessvärre är den varken unik eller svår att glömma.
Ramberättelsen är den unge Viktor, en ung journaliststudent som desperat och förgäves söker sin älskades namn i minnet. Eller sin före detta älskade. Han minns allt annat i deras relation i detalj – eller kanske inte minns. Hennes dagböcker har varit en källa till minnets gödning. Men den selektiva minnesförlusten irriterar mer än intrigerar.
Idén med glömskans botemedel som drivkraft, ivern att skapa gemensamma minnen och betydelsen av att kunna namnge sin tvåsamhet inför andra, för att den först då blir verklig, hade kunnat ge romanen ett djup och ett driv som skulle få både stilistik och innehåll att växa. Istället blir Viktor Anderssons berättelse om Viktor Andersson en metaberättelse som känns för enkelt konstruerad för att dra in mig i historien. Monotoni kan vara ett stilsäkert grepp, men här blir det alltför ofta bara monotont upprepande.
Att leka med sanning och fiktion är ett grepp som kan förvandla en till synes given berättelse till en labyrintisk vandring, ämnad att lekfullt utmana läsarens perception om vad som är vad.”Hon. En relationsroman” vill antingen för mycket eller inte tillräckligt mycket. Den hemlighetsfulla ordleken och letandet i minnet efter den älskades namn känns helt enkelt inte tillräckligt relevant.
”Tills vidare måste jag kalla henne Hon och Henne, även om det kan innebära vissa svårigheter, och på sätt och vis också reducerar henne till vem som helst. Det är synd, men så måste det bli”, tänker Viktor i romanen och det är här Viktor som skriver romanen skulle ha tjänat på att inte reducera sina karaktärer till vilka som helst. Är hon verkligen så speciell eller är hon bara slumpens utvalda objekt som den första irrationella kärleken? Är det inte bara en gymnasieromans som försöker vara av större betydelse än den är?
Den relation som avtecknas i romanen är den av en som älskar och en som låter sig älskas. Den som älskar minst, bestämmer mest. Den aktive älskaren och den passiva älskade. Den namngivne, med sin segervittrande betydelse, och den namnlösa, en utbytbar gestalt som kanske bara finns genom sina egna dagboksanteckningar. Maktperspektivet är givet, men problematiseras av berättarmakten. Men när även nuet och framtiden konstrueras medan det pågår, genom att Viktor medvetet väljer aktiviteter för att sedan kunna smygläsa gestaltningen av dem, och när han konstruerar sin egen person efter vad hon skriver om honom, är frågan vem som egentligen bestämmer riktningen.
Likt den hinduiska kärleksguden Krishna bär Hon sitt attribut flöjten, romanen igenom. Det är den som är hennes följeslagare, från barndomsstaden, till gymnasiestaden, till storstaden Stockholm. Det är den som ska ta henne in på Musikhögskolan men blir den som bär en framtidsvison som varken hon eller Viktor bjuds in till. När hon i slutet på romanen sitter i barndomshemmet vid ett piano och spelar, är hon inte längre objektet, utan det subjekt, som har låst in dagböckerna och låst Viktor ute från det nya liv hon helt måste skapa själv. Här blir hon för första gången intressant som karaktär.
Till nästa roman hoppas jag att Viktor Andersson fördjupar både karaktärer och tema och gärna hittar ett mindre styltigt och föråldrat tonfall, som ibland stör läsningen. Intentionen är god, men utfallet har lite kvar att önska.
Mottagen: 15 februari 2014
Anmäl textfel
