Att litteraturen och kanske framför allt poesin var en central motståndsrörelse i Litauen under Sovjettiden är allmänt känt. Men litauisk poesi som tillkommit efter självständigheten 1991 fortsätter, som föreliggande volym visar, att uppvisa en förbluffande mångsidighet och har lyckats hålla ställningarna som en av de vitalaste konstformerna. En del av de etablerade poeterna är fortsatt produktiva, en rad yngre poeter har debuterat under dessa år och är nu självklara aktörer i den samtida poesin. Framför allt har yngre kvinnliga poeter kommit fram på ett helt nytt sätt.

Det går inte att tala om någon huvudlinje i samtida litauisk poesi, det skulle möjligtvis vara individualismen. Det finns hos litauiska poeter en självklar tillit till poesin som sådan. Litauisk poesi av idag har, med rätta, gott självförtroende. Det är en poesi där såväl lekfullhet som allvar, livsvisdom som ironi verkar sida vid sida med fantasi och drömmar. Och som ett bakgrundsbrus minnet av nyligen genomlevd ockupation och totalitarism.

(Juris Kronbergs)

Författare: Agn agrakalyt, Aidas Marnas, Alvydas lepikas, Antanas A. Jonynas, Daiva epauskait, Donaldas Kajokas, Dovil Zelit, Elena Karnauskait, Eugenijus Alianka, Gintaras Grajauskas, Henrikas igriejus, Judita Vaiinait, Justinas Marcinkeviius, Kestutis Navakas, Kornelijus Platelis, Marcelijus Martinaitis, Neringa Abrutyt, Nijol Miliauskait, Patricija mit, Rimvydas Stankeviius, Sigitas Geda, Sigitas Parulskis, Tomas S. Butkus, Tomas Venclova, Vladas Brazinas, Vytautas Petras Blo

Översättning: Liana Ruokyt och Juris Kronbergs

Förord: Donata Mitait