Våra experter hjälper dig eftersöka "Yvs icke, död. En essä om kollektiv sorg" - utan extra kostnad
Glansholms Antikvariat har många tusentals böcker på lager - och över 10 miljoner böcker hos våra underleverantörer. Vi har en unik service till dig - efterlys boken och våra experter eftersöker den åt dig och återkommer inom några dagar.
Vad kommer boken att kosta? Normalpriserna för efterlysta böcker ligger mellan 120 kr och 380 kr beroende på utgåva, skick, tillgång, etc. Vi kan inte lämna ett pris förrän vi bedömt det enskilda exet. Har vi boken inne kan det ibland bli billigare och rariteter har ofta ett högre värde, att en bok är kostsam hindrar oss inte från att eftersöka och reservera den för våra kunder.
Är en efterlysning bindande? Nej, naturligtvis får du se bild, pris och skickbedömning innan du bestämmer dig. Men en efterlysning innebär ofta att vi låter ta in boken på lager och vi är därför naturligtvis tacksamma om du är seriöst intresserad och återkommer när vi kontaktar dig via epost.
Vänligen gör en efterlysning per bok! Varje bok behöver ett eget referensnummer för att vi ska kunna hantera efterlysningen.
Vi behandlar inte efterlysningar av ordinarie kurslitteratur.
Efterlys "Yvs icke, död. En essä om kollektiv sorg"Yvs icke, död. En essä om kollektiv sorg
Av Kerstin Vinterhed
|
Bok- presentation: |
Yvs icke, död. En essä om kollektiv sorg |
|
Författar- presentation: |
Kerstin Vinterhed |
|
|
Mänsklig sorg har många skepnader. En är kollektiv sorg, när många människor samtidigt sörjer ett statsöverhuvud, någon känd person som gått bort eller när man förenas i känslan av gemensam sorg och förlust efter en nationell katastrof som Estonias undergång 1986 eller tsunamikatastrofen på annandag jul 2004. Sådana kollektiva sorgemanifestationer har blivit vanligare på senare år, senast i samband med påven Johannes Paulus II:s begravning i år då ett par miljoner vallfärdade till Sankt Petersplatsen i Rom.
Naturligtvis är detta delvis en medieeffekt; utan mediernas intensiva och närgångna bevakning skulle inte chockvågorna efter dödsfall av det här slaget kunna spridas så snabbt och i så vida ringar.
Så här skriver Kerstin Vinterhed i bokens inledning:
"Kollektiv sorg är någonting annat än personlig sorg, även om det finns ett släktskap och även om de smittas av varandra. När offentliga personer dör kan vi betrakta de anhörigas tårar på teve och vi kan leva oss in i deras sorg. Samtidigt har rollen som åskådare ett tvetydigt, lätt parasitärt drag över sig. Att sörja är också lustfyllt - som alla starka känslor - särskilt om det inte handlar om en förlust för en själv.
Verklig sorg kan kanske bara upplevas i förhållande till någon som man själv haft nåra fysisk kontakt med, ett barn, en förälder, en make/maka. Det är en av de allra mest personliga, mest privata erfarenheterna i en människas liv. En känsla där man är ensam, kvarlämnad vid stranden till Styx.
Just därför finns ett behov av att öva sig i sorg, att försöka förstå hur den känns innan det blir allvar för en själv. Men det finns också ett uppdämt behov av att få sörja förluster som man redan gjort men aldrig riktigt vågat uppleva. Den kollektiva sorgen kan härbärgera sådana gömda upplevelser."
Utgåvor
Mänsklig sorg har många skepnader. En är kollektiv sorg, när många människor samtidigt sörjer ett statsöverhuvud, någon känd person som gått bort eller när man förenas i känslan av gemensam sorg och förlust efter en nationell katastrof som Estonias undergång 1986 eller tsunamikatastrofen på annandag jul 2004. Sådana kollektiva sorgemanifestationer har blivit vanligare på senare år, senast i samband med påven Johannes Paulus II:s begravning i år då ett par miljoner vallfärdade till Sankt Petersplatsen i Rom.
Naturligtvis är detta delvis en medieeffekt; utan mediernas intensiva och närgångna bevakning skulle inte chockvågorna efter dödsfall av det här slaget kunna spridas så snabbt och i så vida ringar.
Mänsklig sorg har många skepnader. En är kollektiv sorg, när många människor samtidigt sörjer ett statsöverhuvud, någon känd person som gått bort eller när man förenas i känslan av gemensam sorg och förlust efter en nationell katastrof som Estonias undergång 1986 eller tsunamikatastrofen på annandag jul 2004. Sådana kollektiva sorgemanifestationer har blivit vanligare på senare år, senast i samband med påven Johannes Paulus II:s begravning i år då ett par miljoner vallfärdade till Sankt Petersplatsen i Rom.
Naturligtvis är detta delvis en medieeffekt; utan mediernas intensiva och närgångna bevakning skulle inte chockvågorna efter dödsfall av det här slaget kunna spridas så snabbt och i så vida ringar.
Så här skriver Kerstin Vinterhed i bokens inledning:
"Kollektiv sorg är någonting annat än personlig sorg, även om det finns ett släktskap och även om de smittas av varandra. När offentliga personer dör kan vi betrakta de anhörigas tårar på teve och vi kan leva oss in i deras sorg. Samtidigt har rollen som åskådare ett tvetydigt, lätt parasitärt drag över sig. Att sörja är också lustfyllt - som alla starka känslor - särskilt om det inte handlar om en förlust för en själv.
Verklig sorg kan kanske bara upplevas i förhållande till någon som man själv haft nåra fysisk kontakt med, ett barn, en förälder, en make/maka. Det är en av de allra mest personliga, mest privata erfarenheterna i en människas liv. En känsla där man är ensam, kvarlämnad vid stranden till Styx.
Just därför finns ett behov av att öva sig i sorg, att försöka förstå hur den känns innan det blir allvar för en själv. Men det finns också ett uppdämt behov av att få sörja förluster som man redan gjort men aldrig riktigt vågat uppleva. Den kollektiva sorgen kan härbärgera sådana gömda upplevelser."
Bok: 170860
Anmäl textfel
